Varför började du jogga?

Den här sommaren har jag fått sällskap av min 8-årige son på många av mina rundor. Jag joggar/springer och han cyklar. Det är helt och hållet hans egen idé att han vill cykla med ibland i både regn och solsken och jag är så tacksam för sällskapet och för de fina samtal som ibland uppstår.

När vi nästan avslutat den senaste rundan frågade han mig: ”Mamma, varför började du jogga?” Jag hade sprungit snabbt (för att vara jag) den här rundan och var för andfådd för att svara på en gång, men när vi kom hem fick han förstås svar på sin fråga.

Svaret är att jag blev väldigt inspirerad till att börja jogga i kombination med att jag visste inom mig att det var hög tid att ta tag i någon slags träning för att bli starkare. Jag vill inte vara svag och ha dålig kondition mer. Jag var vid en punkt där jag kände att om jag inte gör något nu så kommer jag bara att bli svagare och svagare och det kommer att påverka min hälsa på sikt. Jag vill vara en stark mamma. Om ett antal år vill jag gärna vara en stark farmor och mormor.

Att börja träna vid 43 års ålder är sent. Men det är inte för sent.

En sak som jag inte sa till min son men som jag tänker är att jag också är en förebild för mina barn. Barn gör som man gör – inte som man säger, sägs det. Jag vill att mina barn ska vara aktiva och röra på sig. Jag vill att de ska hitta glädjen i rörelsen och att inte ge upp vid minsta motstånd. Då räcker det inte med att bara säga det till dem och sen sätta sig under en filt i soffan med en chipsskål.

På en av rundorna med min son utbrast han: ”Vad uthållig du är mamma, du bara joggar och joggar utan att stanna!”

Ja, min älskade unge, tänkte jag. Jag är uthållig och jag ger inte upp i första taget. Om det är två egenskaper som jag kan ge vidare till dig och din syster så vore jag evigt tacksam.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *