Min blogg fyller 1 år idag

Idag är det ett år sedan jag startade min blogg. För ett år sedan hade jag nyligen kommit hem från Göteborg med en medalj och en härlig känsla från Göteborgsvarvet 2019. Stina sa det först: Starta en blogg! Min man sa det sen: Starta en blogg! Ok, jag har alltid gillat att skriva men inte vetat vad jag ska skriva om. Nu ett år senare kan jag konstatera att bloggen har varit värdefull för mig på flera sätt.

För det första är det skrivprocessen i sig. Processen är terapeutisk och gör dels att jag bearbetar vad jag varit med om men den hjälper mig också vidare. När jag har en plattform för eget skrivande så skriver jag mer och jag skriver regelbundet.

För det andra – publicerandet – att det blir offentligt och att jag på så sätt står för vem jag är, har fått mig att utvecklas.

Det tredje är glädjen i att ha kvar bloggposterna för mig själv som en slags dagbok.

Vid starten tyckte jag att jag var en Nalle Puh. En mjuk och lagom rundad snäll varelse som älskar mat. Instinktivt borde jag varken jogga eller blogga utan ägna mig åt något jag redan är bra på (vad nu det är, äta honung?). Men helt plötsligt blev jag är inte rädd för att misslyckas. Jag vet inte vem jag ska tacka. Stina? Min man? Göteborgsvarvet? Jag var i alla fall helt plötsligt redo att slänga mig ut. Tack!

Att sätta fysiska mål var något nytt för mig, det vill säga att anmäla mig till lopp som var högt ovanför mitt huvud. Bloggen blev en process att bearbeta och komma vidare. 

Kan man blogga om att springa när man inte ens kan ta sig runt milen på en timme? Svaret är ja! Jag bara vet att det är rätt. Det är bara viktigt på något sätt. Jag älskar det. Hela processen. Och jag har faktiskt blivit bättre, både på att springa och att skriva. Jag vill inte att bloggen ska handla om vad jag inte är. Inte om det jag borde vara. Den borde egentligen inte handla om vad som fattas. Den bör handla om vad som är sant. Om det som är viktigt. Jag vill att den ska vara ett ärligt uttryck. 

De värderingar som är viktiga för mig är att utvecklas och att våga vara i det som gör mig glad. Att våga skriva om det som gör mig glad. Jag lägger inget värde i att vinna, att vara snabb, att vara bäst eller att vara speciell. Jag är vanlig. En vanlig motionär. En vanlig människa. En vanlig vän. 

Jag valde joggandet vid 43 års ålder och bloggandet vid 44 års ålder. Jag är 45 nu. Jag kan inte ångra att jag inte var en tränande människa tidigare eller att jag inte började skriva tidigare. Jag väljer det nu. Jag prioriterar det. Det är inte för sent.

Fanns det osäkerhet? Ja, självklart. Men visst kan osäkerheten vara roten till utveckling? Vi lär oss genom erfarenhet. Vi kan inte ha alltid ha allt utstakat innan vi börjar.

Ett sätt att se på livet är att vi alla har problem som ska lösas. Undviker man ett problem så skapar man ett annat. Om det är så, så gäller det i så fall för oss människor att hitta de problem som vi är villiga att stå ut med och lösa varje dag, varje vecka. 

Jag har hittat några problem som jag älskar att ha:

Gå upp tidigt på helgen och leta efter rätt kläder för joggingturen.

Krångla på mig tighta löparkläder.

Skratta åt kroppens små försök till att övertala mig att stanna hemma i en varm säng.

Fylla en liten vattenflaska att sätta i bältet.

Köra till Björnön. (tar 20 minuter från mitt hem)

Jogga i mellan 1 och 1,5 timmar i olika väder med regn, hagel, vind eller sol i ansiktet.

Få mjölksyra och smärta i benen.

Bli varm, svettas och bli andfådd.

Stanna och krångla upp telefonen och ta ett och annat naturfoto.

Skriva om min upplevelse. Älska orden och i vilken ordning de ska hamna.

Sätta ihop ett blogginlägg med text och bild, vilket ofta innebär att jag tar bort hälften av de ord jag nyss skrivit.

Inspirationen och motivationen då, finns den alltid där? Ja, för det mesta är jag motiverad men jag har påbörjat en del joggingturer och ett och annat blogginlägg utan motivation. Men jag har märkt att jag börjar ändå. Och aldrig en enda gång i processen eller när jag är klar står jag där utan inspiration och motivation. Det jag har lärt mig av det är att inte vänta. Inte vänta på att inspirationen ska trilla ner i knät eller att motivationen ska infinna sig innan jag börjar. Om jag bara börjar så vet jag att inspirationen möter mig på vägen. Alltid!

På den här vägen älskar jag att vara. Har jag inte mött inspirationen och motivationen tidigare så möter jag den här. Lycklig för att jag är här.

Allt detta har givit mig så mycket äkta glädje och sann utveckling på så många nivåer. Det klart att det finns lycka i ett avklarat lopp eller när man klarar ett uppsatt mål, men på något sätt finns det lycka även i strävandet och i processen. Kan lycka ibland ligga i det jobbiga? Är inte det motsägelsefullt? Jag tror inte det. Jag verkar vilja ha den hårda vägen lika mycket som jag vill ha slutresultatet, det är kanske därför jag inte ger upp.

Livet handlar ibland om att inte veta ett dugg och sedan göra något i alla fall. Att ge något nytt en ärlig chans och se vad som händer. Det gjorde jag och jag ångrar mig inte. 

Kram och tack för att du läser min blogg!

2 thoughts on “Min blogg fyller 1 år idag

  1. Ditt skrivande har utvecklats oerhört mycket under året som gått. Den utvecklingen har löpt parallellt med den fysiska utvecklingen vilket är mycket intressant. Du är redo att ge ut din blogg i bokform. Tycker jag.

    Jag tror att det är viktigt att släppa tanken på att ha kontroll över livet och stanna där. Det är berikande att inse att allt inte är utstakat; jag som individ bidrar själv till att staka ut mitt liv. En överraskande och tillfredsställande upptäckt. Inspiration och motivation föds i hela den processen – att våga förlora och att även våga vinna vilket kan vara nog så svårt.

    Grattis på 1-årsdagen av ditt nyfunna, berikande liv! 😍

Lämna ett svar till Cecilia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *