Kärlek och rädsla kan inte existera samtidigt (det handlar om ormar)

Kärlek tar bort rädslor precis som ljus tar bort mörker sägs det. Det ena utesluter automatiskt det andra.

Jag älskar naturen. Jag älskar skogen. Det finns en liten hake med att jag älskar naturen och att springa i skogen. Hela mitt liv har jag varit rädd för ormar. När jag var yngre skulle jag kalla det fobi. På senare tid märker jag att det blir bättre och bättre. Men jag vill inte vara rädd mer. Jag orkar inte vara rädd mer. Det är inte att bli biten jag är rädd för. Inte heller för att bli uppäten. Jag är bara rädd för att se en orm. Rädd för att bli rädd. Det ju mycket sällan man ser ormar i naturen. Den enda gången jag sett en huggorm på Björnön var i maj förra året. Häromdagen såg jag en liten kopparorm. Obefogad rädsla på alla nivåer alltså.

En huggorm korsar min väg på Björnön, maj 2019.

Det är intressant när läkaren Anders Hansen pratar om stenåldershjärnan i olika sammanhang. Jag har hört honom prata om stress, fysisk aktivitet och skärmberoende men även om rädslor. Vi har varit moderna människor så kort tid och stenåldersmänniskor så länge så hjärnan registrerar till exempel ormen som farlig helt utan anledning (i alla fall våra svenska ormar). Det klart att ormen var en verklig fara för oss människor långt tillbaka i tiden på savannen. I dagens samhälle är det kanske egentligen bilar vi borde få panikrädsla över om man ska tänka realistiskt på hur farligt något verkligen är. 

Jag fick ett fint perspektiv när jag läste en av mina favoritbloggar häromdagen.

http://livsnjutarbloggen.se

En bloggare som vandrar och springer i naturen och som ofta sover ute, ibland under bar himmel, skriver inspirerande texter med vackra bilder till. Jag önskar innerst inne att jag vågade och kunde vara nära naturen på samma sätt. Mitt i läsningen om kärlek och närhet till naturen och förundran kan jag helt plötsligt tänka: ”är han inte rädd för ormar?” och känner mig jättetöntig för att jag tänker så eftersom livet och upplevelsen är så mycket större än så med sitt fina andliga perspektiv och där hör inte rädslor och petitesser som eventuella kräldjur på marken hemma. 

I blogginlägget om Bohusleden i maj skrev han om vilka fåglar och djur han hade stött på under nästan en hel vecka utomhus och skrev att de ormar han hade stött på ”fick en att vakna till liv”. Vilket bra sätt att se på det! Jag adopterar det synsättet från och med nu. Jag får acceptera att jag får en reaktion i hela kroppen när jag ser en orm. Varenda cell blir medveten. Hela jag vaknar till. Men jag ska inte kalla det rädsla längre. 

Det sägs att skyddshelgonet St. Patrick jagade bort alla ormar från Irland på 400-talet. Om det var bildligt eller bokstavligt är en annan fråga. Hur som helst lär det inte finnas några ormar på Irland och där ska jag ändå vandra och springa en hel del i framtiden när omständigheterna tillåter har jag tänkt. Till dess njuter jag i vårt vackra Sverige med allt som naturen har att erbjuda. Först kom begreppet ”hemester”, nu pratas det om ”svemester”. Jag tror och hoppas att både kulturlivet och turismen i Sverige kommer att blomstra när vi får tillåtelse att leva mer som vanligt igen. Många får nu upp ögonen för vårt vackra land, kulturen och naturen vi har på nära avstånd. Det kommer att bli bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *