November 2020

Äntligen lördag.

Tidig morgon, 1 plusgrad, snöblandat regn och kraftig blåst.

Det betyder gott om plats i milspåret på Björnön och att jag slipper springa slalom runt människor och slipper skrämma sällskap jag kommer ifatt bakom. Jag slipper röra till det för mötande sällskap som för en stund kanske trodde att de var ensamma i skogen. Ensamma i världen? Många vill gå många i bredd över hela spåret och ger mig en perplex blick när de så sent förstår att jag vill mötas, att jag vill ha lite plats. Bara lite på sidan. Vilken sida som helst går bra. Det gör mig trött och ledsen ibland. Men nu slapp jag det. Jag får snöblandat regn i mitt vindpinade ansikte istället och det är skönt. Mycket skönare.

Det är lerigt, man får se upp så man inte halkar.

November och vackra Björnön går in i viloläge.

Träden utstrålar inte så mycket energi nu, de är kala och det är som om att de har vänt sig inåt.

Jorden slukar vårens och sommarens skira. 

Den bruna marken sväljer glupskt alla färger.

Det ser klumpigt ut när allt mals ner till ny jord och tas tillbaka. 

Jorden tar tillbaka det den gav.

Precis som mörka november slukar mig. Sväljer min energi. 

Tar glupskt tuggor av det lilla jag har kvar att ge.

Jag måste vila. Jag vänder mig inåt. Som träden.

Corona skördar åter liv i en slags andra våg. 

Och de som inte dör stängs in och kvävs. 

Restriktioner.

Rädsla.

Sjukdom. 

Isolering.

I restriktionernas tid åker fler ut till Björnön. När vi inte kan shoppa och umgås åker vi dit och det är ju så det ska vara. Alla får plats i naturen. Och jag förlåter er som inte vill släppa förbi mig. Och jag förlåter mig själv för att jag blir trött.

Så trött. Måste vila.

Så oerhört tacksam för Björnön. 

Björnön, jag ska följa dig genom den svåra hösten. Jag kommer finnas där varje helg genom vintern också. Och jag ska fira våren med dig älskade Björnön. När det gröna skira slår ut igen och träden vänder sin energi utåt igen. En dag blir marken återigen täckt av vitsippor. Som jag entusiastiskt kommer försöka fota från bästa vinkel. I sommar ska jag bada igen och hålla utkik i ögonvrån efter ormar. En dag kommer jag tycka att det är för varmt för att springa. 

Det vänder och livet har sina olika faser. Tålamod och ödmjukhet är bra. Varsamhet med sig själv och andra.

Nu gäller det att stå kvar och att inte ge upp. Ta stöd av varandra.

Kram!

3 thoughts on “November 2020

  1. Hej Cecilia!
    Fick din text av Kerstin o hon vet ju hur jag älskar denna ö ! Du har fångat det , som jag känner på pricken! Tack för det!

Lämna ett svar till Kerstin Paxton Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *